Har en liten lista i telefonen där jag antecknar blogginlägg som jag tar till när inspirationen tryter. På listan står "Mitt bästa matminne". Och eftersom det minnet är en kväll hos Daniel Berlin så är det ju idag ytterst aktuellt då han tilldelats en stjärna i Guide Michelin. Och vilken ljuvlig upplevelse det var. Augusti 2012. Det var liksom hela förpackningen. Att hela familjen jobbade i restaurangen, att omgivningen är en liten by på landet, att vi var så få gäster i den lilla restaurangen och att sällskapet var ett härligt gäng tjejer som alla övernattade på byns enda vandrarhem. Och så smakade allt helt galet bra. Såklart. Den magiska blomkålen. Eller den lilla sorbén man fick, på stående fot, ute i trädgården. Någonstans när man kommit halväggs in i den fyra timmar långa middagen. Kontrasterna.
