December kändes inte riktigt som december brukar kännas. Berodde garanterat på att julstämningen inte infann sig på kontoret. Inga konstigheter då vi var mitt uppe i en stor organisatorisk förändring med avveckling av bolaget. Kände mig således mer trött än vanligt i december. Men innan vi stängde kontoret hade vi en pop up i vårt kök. Lite Kalabalik, Senna Jewelry och Mankemang. Jag och Malin driver ju Lite Kalabalik, min vän Anne Senna och vår vän och kollega Ulrika har Mankemang med sin kompis Malin. Så himla kul att sälja våra produkter till vänner och andra som tittade förbi. Hann också med vår traditionsenliga Eggnog sista helgen innan julafton. Vi har bjudit våra närmsta vänner på detta sedan många år tillbaka. De första åren var alltid kaos timmarna innan. Jag och killen har extremt olika sätt att se på vad som behöver göras och inte. Vi blev alltid ovänner. Tills vi började prata om hur vi kunde undvika att bli ovänner och ett år skrev jag en lista på vad jag anser vi behövde göra så vi kunde följa den. Gick ganska bra. Klipp till i år då vi knappt behövde prata och allt flöt på extremt effektivt. Jisses! Trodde aldrig vi skulle hamna där. När julen närmade sig kände jag mig lite så här. Himla enkel och fin bukett som stått halva december på köksbordet. Fyra-fem kvistar av det gröna fluffet och så två Rosenkalla. Till sist blev det dags för tack- och hejdåfest på jobbet. Kändes förjäkla konstigt. När vi startade företaget för lite mer än tio år sedan så var det bland annat för att skapa en arbetsplats att trivas på. En företagskultur att trivas i. Och det är verkligen en av de saker jag är riktigt stolt över att vi har gjort. Mitt beslut att lämna bolaget var helt grundat i min personliga utveckling och att jag kände det var dags att gå vidare. Att jag skulle behöva säga hejdå till alla fantastiska kolleger insåg jag först när mitt beslut landat. Och det kändes. Det blev julafton och vi alla var friska. För första gången på fyra år. Kändes enormt stort att åka hem till mamma och pappa och att alla i familjen var samlade. Precis innan pandemin opererade min mamma bort två tumörer så då kunde vi inte fira ihop. Och sen kom pandemin. Och förra året var vi megasjuka över hela julhelgen. Så himla fint att samla alla. Det är verkligen det som betyder allt. Och mellandagarna. Alltid älskat mellandagarna. Dessa fantastiska dagar då inget behöver göras. Vi sover till halv tio, spelar Nintendo, åker skridskor i Folkets park, kollar Netflix, äter vansinniga mängder av allt som är gott. Och så vidare. Börjar sakta men säkert känna att pulsen saktar ner.
