Jag var först på plats. Satt, i min ensamhet, och funderade på om det någonsin hänt tidigare. Ungefär såhär började middagen. Och det började bra. Och någonstans mot slutet fick vi in en liten ostpaj. Och Bloom in the Parks signaturrätt. Ett gäng shotrör i rök. Pildammsparken är allt som oftast svett och träningskläder för mig. Men inte i fredags, då åkte den lilla svarta på och istället för att svettas i löparspåret svettades en när den excentriske Igi Vidal agerade förhör efter varje rätt. Vilken druva drack du precis? Vad smakade vinet? Vad innehöll rätten på din tallrik? Har man svårt för auktoriteter och män med stora egon kan det eventuellt klia lite... Men efter att han erkänt att han förlorat sig i vårt samtal och dränkt min vegorätt med köttbuljong lämnades vi ifred. Och vem skulle inte vilja lyssna på vår konversation liksom. Ni anar inte. Och nog är det livets pinne. Att sitta på en krog med två väldigt fina vänner. Prata mat, män, livet och spexiga resminnen. Maten då. Jag blev inte bortblåst. Inte lite ens. Och att pralinerna till teet serverades i en julgrupp (mossa, stenar och en liten Hyacint) gjorde inte saken bättre.
