Det svindlar att tänka på hur mycket som kan hända på ett år. Från hjälplös spädis till konstant babblande tiokilos bebis. Och alltså den kärleken. Trodde på riktigt inte det var möjligt. Min sista tid som gravid handlade mest om alldeles förmycket depressiva hormoner i kroppen. Var livrädd för hur det skulle kännas när hon kom ut. Men alltså! Min första spontana reaktion var skratt. Det liksom bara bubblade ur mig. Och skrattet det har liksom bara fortsatt. Så visst var det på sin plats att dra på matchande hjärte-outfits. På självaste ettårsdagen. Hurra för mini! Killen bakade. Jag dekorerade. Från vänster pannkakstårta (min personliga favorit), kokostoppstårta och klassisk sommartårta (recept Linda Lomelino). Och så en alldeles egen tårta till mini, all kredd till mormor. Saften glömde jag blanda till. Däremot serverades det Prosecco. Tårar i ögonen fick jag när minis faddrar/gudföräldrar sjöng och spelade gitarr. Ungefär så här känns det som man kan sammanfatta ett barnkalas. Förutom papegojan som upprepar allt du säger och böckerna som låter var traktorn och xylofonen en klar favorit.
