Den där känslan alltså. Att man haft en galet rolig kväll som vägrat ta slut. Sen vaknar man upp till verkligheten och kommer på att man ju har tusen saker som ska hinnas med, men att det är helt omöjligt att hinna med när hjärnan är bomull och kroppen vägrar lyda. Men man får liksom säga till sig själv att det var värt det. Hela vårt Stockholmskontor kom ner med SJ, checkade in på sunkhotellet granne med byrån och så drack vi bubbel, samtliga tjejer insåg att man kunde shoppa Lite Kalabalik, resten åt pizza, vi promenerade till Grand där vi åt galet god buffé, blev servade av servitriser som blängde på oss och sen dansade vi (eller i alla fall jag och ett par till) på den mjuka mattan i mitten av lokalen.
