När jag var bara barnet hoppade jag in i kyrkokörens luciatåg, tillsammans med en kompis, för att de behövde extra barn till luciatåget. Efter första repetitionen fick jag och min kompis reda på att vi skulle mima. Det var kantorn som kom fram till oss och berättade detta. Jag mins att jag skämdes. Sedan dess har jag knappt vågat sjunga. Inte ens ett "Jag må hen leva" eller ens en snapsvisa. Vid årsskiftet bestämde jag mig för att ett offentligt sångframträdande skulle bli mitt nyårslöfte. Face your fears liksom. I vilken form hade jag inte riktigt kommit fram till. Men sjunga ut var liksom grejen. Tack vara världens bästa gäng så styrdes det upp en karaokekväll. Och i lördags gick den av stapeln. Började hemma hos Ida. Vi bakade massa olika pizzor (tips! köp färdig pizzadeg på Söderberg & Sara), drack vin, åt godis och drack lite mer vin. Jag hade grav ångest hela kvällen. Målet för kvällen var en av stans karaokebarer. Det blive ICE. På Bergsgatan. Efter typ en timmes väntetid var det min tur. Svepte min GT och bestämde mig för att dansa bort nervositeten. Som tur var hörde man inte sin egen röst så det var liksom bara att köra. Mamma Mia har gått på repeat i min skallen sedan dess. Min Little Liffner är fortfarande i chock efter besöket på ICE.
