Tårtan då. Efter middagen ville man ju servera tårta. Ändå ett födelsedagskalas. Hade massa planer men i slutändan och i elfte timmen blev det Pavlova (som jag förövrigt älskar, är annars ingen tårt- eller kakmänniska). Och nu när jag ser bilderna på tårtorna inser jag att de inte alls ser ut som jag tänkt. Men jag älskar det. Det är liksom ett bevis på att jag vid tidpunkten tårtorna serverades hade släppt all kontroll. Hade jag kollat på tårtorna hade jag förmodligen panikat på hur de dekorerat och snabbt rensat bort alla chokladbrickor med "Konditori Katarina och randiga dekorationsstänger. Men nu var jag i min egen lilla festvärld och brydde mig föga. Mycket glad för detta. Mitt mål med festen var att jag skulle vara i stunden så mycket det bara går och hade därför tagit hjälp med precis allt. Efter tårta och precis innan bandet skulle spela hade jag planerat in en shotsbricka för att garantera festen så att säga. Och bilden ovan är ju ett bevis på att i alla fall Karin uppskattade den. Och Simon. Och uppenbarligen fler då det knappt blev någon Lakritsshot över när vi inventerade spritåtgången efter festen. Bandet drog igång. Tror Axel fick kämpa en del då mina gäster mer ville mingla än gå på koncert. Men han är en stjärna så det ordnade sig fint! (Eller som mini en gång undrade när vi såg dem spela i en skivbutik på Nobel, "mamma vart tog Asel vägen", när han låg på golvet och sjöng). Och ser ni killen där bak på trummorna. Det är alltså min kille. Omnämd som "killen" i bloggen. En del har undrat om hans ens finns, andra om vi har separerat. Nopp. Han är bara helt ointresserad av att synas därför utesluter jag honom helt här. Dock tänker jag att här är han ju musiker. Inte bara killen. Och OM det var fint att se honom där bakom trummorna. Som gamla tider liksom. Innan dagislämningar, VAB och vakennätter. Och precis när killen slog det avslutande slaget på trummorna hade vi riggat två konfettibomber som smällde av. Samtidigt drog "Happy Birthday" med Stevie Wonder, igång. Sen var det igång liksom. Och det var även precis här jag befann mig resten av kvällen. Man kan ju tycka att värdinnan borde minglat lite. Men jag fastnade på dansgolvet. Ville tiden skulle stanna och var rädd för att missa en bra låt att dansa till. Och med facit i hand. Det var ju min födelsedag som firades så varför inte. Och om min trettioårsdag firades på ett dansgolv på Ibiza, fyrtioårsdagen dansandes på en privat fest hemma i Malmö så är ju frågan då hur nästa nolla ska firas in. Himla tur man har tio år på sig att klura ut det. Och kvällen slutade icke med dans. När mina DJ:s berättade att det var sista låten var vi ett litet gäng som vägrade ge upp. De spelade "Forever young" och vi dansade och sjöng med som aldrig förr. Sen blev det en låt till och då min absoluta favorit "Love it". Och jisses, om golvet hade kunnat gunga hade det gjort det. Och så avslutet på det. Killen satte sig bakom trummorna och slog i takt samtidigt som låten slutade och vi fortsatte dansa. När sen Malin ropar "vi sticker och baaadar" kändes ju det som det ultimata avslutet. Vi cyklade till Västrahamnen och alla var rörande överens om magin i att ta ett nattabad en varm sommarkväll i juli. Cyklade sen hem genom natten som ljusnade. Och stort MEGA TACk till Hanna som fångade del två av kvällen med sin kamera. Så himla glad att ha dessa bilder att titta tillbaka på.
