Fick denna kommentaren för ett tag sedan: " Jag är 33 och singel i Malmö och skulle behöva lite pepp på vad man ska göra eller bra ställen att besöka för att springa in i en pudding." Först tänkte jag att det är klart jag kan ge singelpepp. Var ju världsbäst på att vara singel. Men sen kände jag plötsligt att nja, har levt i en relation i sju år så vem är jag att peppa. Nåväl. Jag gör det ändå. Var ju som sagt grym på att vara singel när det begav sig. Vilka ställen man bäst hänger på har jag dock ingen koll på längre. Träffade killen på Grand och har en annan kompis som i samma veva träffade sin man på Grand (den i Malmö alltså), så hade frågan kommit för sju år sedan hade jag definitivt svarat Grand. När jag fyllde 28 tog det slut med min dåvarande kille. Vi hade lekt vuxna och köpt svindyr lägenhet ihop, som vi dessutom totalrenoverat (blev fö en mästare på att bredspackla efter den renoveringen). Jag kände mig enormt vilsen. Men gjorde det enda rätta. Köpte mig en egen lägenhet, som också behövdes totalrenoveras. Bröt ihop och kom igen ett antal gånger den sommaren och hösten. Innan jag landade i det terapeutiska det faktiskt var att alldeles själv renovera sin lägenhet. Gick mot trettio och kände mig starkare, snyggare och mer balanserad än jag någonsin tidigare gjort i mitt liv. Kände dessutom att trettio passade mig bättre än tjugonågot. Bokade en resa till Ibiza för att fira den stora dagen. Och japp, resten är ju historia. Att sen bli singel igen kändes tungt. Men eftersom jag bara ett par år tidigare hade gjort det så bra så hittade jag tillbaka ganska snabbt. Började med att plöja Sex and The City samtliga säsonger. Tränade en hel del och festade också en hel del. Eventuellt mer än en hel del. Men utöver det så landade jag ungefär i detta: Det var roligare att byta nummer med nya kvinnliga bekantskaper, än med männen. Kvinnorna blev vänner för livet, männen oftast en besvikelse. Njöt även av att aldrig behöva kompromissa (om vad som ska ätas, tittas på eller vart man ska resa). Och man har all tid i världen att lära känna sig själv eftersom ingen annan tar fokus. Man kan jobba hur mycket man vill, om det är det man vill, utan att någon klagar. Man vet att man har det absolut bästa framför sig, nyförälskelsen och det spännande fjärilar i magen pirrandet. Man kan boka en resa vart man vill, åka alldeles själv, känna sig superstark och lära känna massa nya människor. Låta nätterna vara oändliga och säga ja till efterfesten. Och man kan följa mansbebisar och känna att "herregud om jag aldrig träffar en man så gör det verkligen ingenting". Bildkälla översta bilden. Resten av bilder från då, för cirka tio år sedan.
