För att tala klarspråk. Fan vad trist det mesta är just nu. Man inser ju verkligen hur bra vi hade det innan Covid kom till Skåne. Man levde med försiktighet men man levde. Gick till gymmet, kunde ta en lunch på lokal. Även om pandemin var närvarande så var det ju inte alls som det är nu. Nu är den här med full kraft och det mesta utanför hemmet blir ångest. I helgen funderade jag på om jag blivit en tråkig människa. Slutat att träffa mina vänner, slutat att göra grejer jag gillar, slutat att leva fullt ut liksom. Jamen alltså ni hör. Fick påminna mig att det är inte jag, det är pandemin. I alla fall. I dag lyssnade jag på en trendföreläsning. Absolut litet härligt och fick en skön framtidstro. Tycker det är himla kul och intressant med trender. Vad som ligger bakom dem, själva samhällsfenomenet varför vissa saker och färger plötsligt blir trendiga. Kryssade i alla fall absolut både blommor i pasta och den nostalgiska Hasselbackspotatisen... Igår var jag på kontoret och ägnande kvällen åt att göra exakt allt det administrativa som är extremt tråkigt men som måste göras som egenföretagare. Har en sådan kväll i månaden cirka. Då jag inte går hem förrän jag är klar. Man cyklar liksom hem med en blandning av trötthet och lättnad. Här satt jag i dag och jobbade. Inte helt olikt min arbetsplats på kontoret. Men tillbaka till trendföreläsningen. Årets växt? Gullrankan. Kikärtan är den nya blomkålen. Vi lyssnar inte på ny musik enligt Spotify. Bara gammal. Och vi längtar till medelhavet (japp!). Eftermiddagsljuset, skuggorna och färgerna. Det är inte längre årets färg man pratar om, utan årets färgkombinationer. Och så lever vi i ett politiserat samhälle. När min generation ser på hållbarhet som något som är gjort på bra material eller är återvunnet anser den yngre generationen att hållbart är rättvisemärkt. Och så längtar vi efter bestick som skramlar, tjock bistro porslin och rejäl restaurangmat. Amen.
