Scrollar igenom min gamla blogg som jag hade när jag bodde i Istanbul. Minareter i solnedgång, te i glas, baklava, tjejerna jag lärde känna, Golden retrievern Coffee som jag bodde med (som fick en ansiktsförlamning av sorgen när hennes husse försvann i ett halvår för att göra militärtjänstgöringen och som jag sov sked med sista natten innan jag skulle flytta hem), fiskarna på Galata Bridge där vi strosade så många gånger och jag hittar bilder på de första tillverkarna till Lite Kalabalik. Och så Mikis och mina fredagsvin. Som alltid innebar väldigt mycket vin under fredagseftermiddagen och oräkneliga diskussioner och samtal om livet, män och turkiska män i synnerhet. Fick ett par kommentarer (två för att vara exakt) om att jag borde berätta mer om min Istanbultid. Så här kommer det. Mitt livs längsta blogginlägg sett till textmängd. Men sen är det också jubileum – tio år sedan jag flyttade. En flytt som har betytt oändligt mycket för mig personligen. Men vi tar det från början. För elva år sedan firade jag min trettioårsdag på ett dansgolv på Ibiza. Och där stod han. Det var liksom ingen tvekan. Han var turk, men inte muslim det var han noga med, han hade läst på amerikanske privatskolor i Istanbul, hans mamma hade blivit utnämnd till årets affärskvinna, vi kollade på samma serier, hade samma politiska värderingar. Pratade länge om socialistiska Sverige och religösa Turkiet. Om vad religon gjorde med ett land. En vecka efter Ibiza åker jag ner till Istanbul för att hälsa på. Insåg på vägen ner att jag inte frågat om han bodde hemma hos sina föräldrar. Hade hört att det inte var ovanligt att man bodde hemma tills man gifte sig typ. Men kunde andas ut när jag klev in i hans tvåa med IKEA möbler. Ett år senare packar jag mina väskor och lådor, tar tjänstledigt från mitt jobb och hyr ut lägenheten i andra hand. Landar på en lördag, på måndagen börjar jag skolan. Turkiska skolan. Det var hemskt, jag var usel. Fattade inget. Bara massa grammatik och det kändes att min hjärna hade jobbat i förmånga år och helt stängt av hur man pluggade. Skola förmiddagar och utforska min nya hemstad på eftermiddagarna. Själva utforskandet gick ut på att leta upp ett nytt mysigt café, köpa en te och så sitta där under eftermiddagen och prata om livet med min nyfunna vän Charlotte och plugga turkisk grammatik. På kvällarna försökte vi vänja oss vid att vara sambos, inte distan längre. Och så åt vi oräkneliga meze middagar ute med hans vänner. Middagar där jag satt uttråkad och inte fattade många ord. För engelska använde de bara om de tilltalade mig direkt. Och min turkiska tog sig aldrig riktigt. Efter några månader bestämde jag mig för att göra ett uppehåll i turkiska pluggandet. Kursen var dyr och det blev för mycket korvstoppning. Började sondera terrängen för att frilansa. Kollade upp vad det fanns för internationella byråer i Istanbul. Svartsjukebråken blev värre och värre. Jag vägrade acceptera att få höra att jag "inte skulle snacka med någon" eller "ta det försiktigt" när jag skulle gå ut och träffa en tjejkompis. Insåg mer och mer hur olika syn vi hade på det som jag kallar jämställdhet. Insåg också mer och mer att ingen kärlek i världen vägde upp att försaka väldigt viktiga värderingar hos en själv. "I love you, but I love me more" som Samanthas legendariska replik i Sex and the City. Det blev jul och jag åkte hem och firade. Killen hade inte lyckats få ett visum så jag åkte hem själv. Kom tillbaka och kände i varje fiber i min kropp att det inte skulle fungera. Är väldigt glad att jag hade så mycket tid att lära känna staden på egen hand. Staden blev min. Kände mig enormt hemma i myllret, kaoset, smutsen och ljudvolymen. Blev kreativare, friare och enormt inspirerad av deras estetik och totala blandning av nytt och gammalt, snyggt och fult, mysbelysning och lysrörsbelysning. Istanbul tog mig verkligen med storm. Men med åren har jag utvecklat en hatkärlek. Har kämpat med tillverkare som beter sig lika dramatiskt och svartsjuk som mitt ex gjorde. Har blivit lurad av både taxichaufförer och restauranger på massa pengar. Lärt mig den hårda vägen. Men trots det. Istanbul kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. PS. En lång blondin i Istanbul hette min första blogg som jag startade för tio år sedan! Har alltså tioårs jubileum som bloggare. Whoop whoop!
