Såg att någon på Facebook skrev att hen började känna sig blasé på alla terrordåden. Hur bisarrt det än låter så förstår jag. Fast just detta attentatet har gripit mig djupare än något annat på sistone. Antalet gånger jag befunnit mig i den där ankomsthallen har jag tappat räkningen på. Hur laddad flygplatsen är för mig känns i hela kroppen, så många filmiska ögonblick jag varit med om där (tänk scenen i en film när ett älskande par möts efter lång tid ifrån varandra) och alla de gånger jag kånkat supertunga väskor med klar övervikt genom den där första säkerhetskontrollen. Den terroristerna inte tog sig igenom. Mina tankar är med alla drabbade. Med alla i Turkiet som lever med terrorismen så nära inpå sig och gjort under så lång tid. Tio dåd det senaste året. Jag och Malin vid vårt senaste besök i Istanbul. Med mini i magen. Mat och Turkiet. Kärlek alltså.
