Jag är ett vansinnigt stor Sex and the City fan. Skulle säga att SATC var min terapi och räddning i mina 30 plus år då jag harvade på som singel. Serien var så vansinnigt inspirerande på så många plan. Den levererade humor och skarpa sanningar som gjorde mig på extremt bra humör. Och serien fick mig att vilja klä mig kul. Jamen ni fattar mina förväntningar. Och jag hade verkligen hoppet uppe långt in i första avsnittet. Älskade Carries outfits, äskade att hon och Big fortfarande var så kära. Men någonstans i mitten vaknade jag absolut till. Rejält. Jag trodde när jag började titta att "And just like that" skulle leverera samma känsla till mig som jag fick när jag var 30 plus. Den känslan som fick mig att slänga ut åldersmåsten och bestämda uppfattningar om hur man ska leva sitt liv. Tänkte att jag skulle frossa i härliga 50 plus kvinnor. Inget man allt för ofta får tillfälle att göra. Att inget egentligen förändrats mer än att vi blivit klokare och lite djärvare. Men vad hände? Den enormt coola Miranda ("he is not that in to you") har blivit ja vad? Fattar att skaparna ville ta om hand elefanten i rummet att det aldrig har funnits en enda mörkhyad person i serien. Men sättet de gjorde det på? Och Charlotte har i och för sig aldrig varit en favorit men det var inte härligt att se denna överopererade kvinna gråta sig igenom två avsnitt. Och så Carrie då. Det mest naturliga hade ju varit att hon nu var influencer och la upp sitt liv på Instagram och snackade sex i en podd. Istället visar de hur hon knappt förstår sig på moderniteten Instagram och låter henne sitta tyst och skämmas över att de ska prata om sex i en podd. Och så får Big en hjärtattack. Från livsbejakande härliga kvinnor på Manhattan till gaggiga, nära döden kvinnor på Manhattan. Känner mig snuvad på något som kunde varit förjäkla bra.
