Har tänkt på en sak. När man var ung, kanske i början på 20 något, tänkte jag att man blev gammal sen var man det. Nu när man är gammal inser jag att man landar i det med jämna mellanrum. Ibland på grund utav att man får en ny högre siffra. Eller när ett nytt ålderstecken uppstår (kuddarna under ögonen som exempel...). Och ibland drabbas man bara av en känslan av att livet rusar fram. Eller så pratar man med någon som är betydligt yngre och inser att man själv är betydligt äldre. Tänker att det är så här det kommer vara. Den ständiga förvåningen i att man åldras när man fortfarande känner sig som den man alltid varit. Och när vi ändå är inne på åldrandet. Fick en fråga i en kommentar för ett tag sedan vad jag tyckte om Botox och liknande. Hänger ju absolut ihop med ämnet åldras. Men grejen är ju att man fortsätter åldras. Trots att pannan är konstgjort slät. Så nä. Jag tycker det är extremt osolidariskt att spruta in och fylla ut. Dessutom tycker jag det sällan är speciellt snyggt. Så det så. Heja ansiktsuttryck och vackra skrattrynkor.
