I veckan blev jag taggad i en bild av en vän jag lärde känna för tio år sedan. Denna bild tog mig till min allra första blogg. Som jag startade enbart för att berätta för vänner och familj hemma i Sverige, om mitt liv i Istanbul. Jag döpte såklart bloggen till En lång blondin i Istanbul. Hehe. I alla fall. Vilka förbannat fina och jobbiga minnen det var! Har gjort ett litet urplock från mina gamla iPhone bilder. Överst från vänster: Åt så galet mycket god mat under min tid i Istanbul! Har inte besökt någon stad, varken före eller efter, som är så bra på frukost som Istanbul. Och varje helg gick jag och min sambo ut för att frossa loss på ett café i kvarteret vi bodde. Och så drack jag mängder med te. Det gör man i Turkiet. Blev spådd i kaffe. Tjejen som spådde mig sa att jag skulle lämna Istanbul inom kort men komma tillbaka. Hon hade ju helt rätt. Bodde ihop med världens finaste Golden. Hon var den största sorgen när jag flyttade hem (tätt följt av helt vanlig hjärtesorg). Jag traskade Istanbul runt på min lediga tid, här står jag på Istiklal, den minst charmiga shoppinggatan. Men kanske mest fascinerande. Lärde känna fantastiska människor, Miki var en av dem. En sådan person som får en att se på världen med nya ögon. Åt även massvis med baklava. En nybakad baklava med en çay (te) är en av de bästa smakuppleverser en kan ha. Istanbul, en av världens vackraste städer. Näst sista bilden är ju en helt vanlig bild på mig med en latte. Dock minns jag det enorma svartsjukebråket vi hade efter att killen sett bilden i min blogg. En av många spikar i hemresekistan. Avslutar med en bild på mannen som lärde mig göra ett sådant här armband.
