Mitt jobb alltså. När jag tänker på det snurrar det igång på ett behagligt sätt i kroppen. Men sällan har jag fått förklara det så många gånger som senaste halvåret. "Du ska väl vara ledig?", "Se nu till att koppla av och tänk inte på jobbet", "Detta är en tid som inte kommer tillbaka så passa på att vara ledig nu". Och såklart undrar jag lite stilla om en egenföretagande man får samma uppmaningar när han ska bli pappa. I alla fall så är det klart att jag ska vara mammaledig från byrån. Jag ska amma och umgås med min mini resten av detta året. Från Lite Kalabalik har jag dock ingen möjlighet att vara helt ledig, företaget är för litet för det. Och tänk så glad jag är för det! Tycker det känns fantastiskt skönt att inte släppa jobbet helt i höst/vinter. Och det är här jag fattat att typ väldigt få fattar. Men när man startar något som innebär så mycket slit och så mycket tid så är det klart man startat det för att man tycker det är vansinnigt kul. Man har inte suttit uppe halva nätter framför datorn för att jobba åt någon annan. Varande minut är till en själv, till något man själv skapat. Till något man själv älskar se växa. Lite som en mini ju. Fast såklart inte like bedårande dårå.
