Har jobbat exakt hela dagen fram till nu (klockan halv tolv typ). Med ett avbrott för pilates på lunchen och en timmes minigos och läggning. Kvällen har till största del vigts åt Lite Kalabalik och vårens kollektion (är ALLTID ute i sista minuten). Men även lite annat jobb då en ska vara hemma i morgon (förskolan är stängd) så då blir det lätt så här. Har föresten även betalt räkningar. Man både gillar och hatar Klarna. Smidigt japp men de blir också rika på en sådan som mig som alltid missar att betala i tid och får betala 60 kr i påminnelseavgift. Hrmf. Och jisses vilken extremt tråkig tisdag-i-januari-bloggtext. Snacka om vardag. Sorry. Tack för era tankar kring mina funderingar om ett eller två barn. Någon undrar om formuleringen "nöja sig" innebär att man egentligen vill något annat. Klok undran då jag aldrig skulle säga att jag "nöjt mig" om en partner. Men tror faktiskt mest det är en formulering (eller?). Jag/vi (för man är ju två om det) funderar vidare. Och den förbannade klockan tickar ännu högre. Störigt. Vad man än landar i så tänker jag vara ytterst nöjd med mina beslut. Blir det bara mini så kommer jag inte ångra att hon slapp fajtas med ett odrägligt syskon (sorry brorsan men så var det), kommer heller inte ångra flexibiliteten i en liten familj, lättheten i att bara ha en att lägga, en som trotsar. Blir det en till kommer jag ju såklart inte att ångra det heller. Det kan man ju inte göra. En annan aspekt är jämställdheten. Av naturen är det ju himla svårt att leva jämställt när en sliter med hormoner och dålig fysik i nio månader och sen får minimalt med sömn (om ammar) i ex antal månader efter. För mig skavde det något enormt att det inte gick att balansera upp den skevheten.
