Med en hel del resfeber gav jag mig iväg i fredagsmorse. Känns som ett annat liv som jag var och varannan månad reste till Istanbul eller någon annan stans för den delen (nuförtiden är jag fullkomligt nöjd med att traska till Folkets park med min mini). Det var sannerligen många minnen som sköljde över mig när jag kom fram. Väl inne i stan, efter att jag yrat runt lite på den gigantiska och nybyggda flygplatsen, checkade jag in på hotellet och gick för att möta upp lite vänner. För vinlunch. När vi skildes åt efter en härlig långlunch köpte jag mig en Grande kaffe (krävs när man har stigit upp kl fyra och sen druckit vin mitt på dagen) och traskade runt i mitt gamla kvarter. Återupplivade minnen och försökte bestämma mig för vad jag kände. Blandade välbekanta intryck med nya. Och vilken grej det är att resa själv. När inte mina planer klaffar med tjejernas så tar man helt enkelt saken i egna händer och går ut för en middag på egen hand. I lördags gick jag till ett café jag brukade dricka te på när jag bodde där, som nu blivit pizzeria. Ett glas rött, fönsterplats (med vidöppna fönster) och en perfekt pizza. Jisses. Och en liten trång gata som ger en mer än Instagram, att titta på. Det är något med ens egna huvud och välbefinnande som händer när man reser själv. Det finns plats för mer. Man får tid att tänka, inte tänka alls. Titta och ta in. Man möts av leenden eftersom man har blicken lyft hela tiden. När jag bokade helgens resa till Istanbul, tidigare i september, var det precis den där känslan jag ville komma åt. Friheten och den helt kompromisslösa känslan. Rechargad och upprymd kom jag hem till en febrig mini med en sömnlös natt som följd. Hej livet liksom. PS. Ska sätta ihop en superguide till Istanbul då jag verkligen rekommenderar att resa till denna fantastiska stad!
