Härom dagen hörde min mini en diskussion mellan mig och killen där vi pratade politik. Jag uttryckte min förtvivlan över att det är så tätt mellan blocken. Att sannolikheten att vi får en regering med ett rasistiskt parti efter valet är överhängande. Mini snappade upp min förtvivlan och blev jätteledsen. Fick förklara för henne att det inte är någon direkt fara för oss. Vi kommer klara oss fint. Det är däremot andra grupper i samhället som får det tuffare. Som redan har det tufft. Jag kommer rösta för dem. Detta lugnade Mini. Så ja. Jag är förtvivlad. Och jag hoppas att alla där ute som gör en valkompass som landar på Moderaterna, Kristdemokraterna eller Liberalerna vet att de står bakom SD. En röst på dessa partier är en röst på SD. Ett part med en avskyvärd människosyn. Min röst kommer läggas på Miljöpartiet. Och jag hoppas innerligt att det blir en mitten/vänsterregering med Magdalena Andersson som stadsminister efter nästa söndag. Kan inte tänka mig vakna upp till en annan verklighet. (Bilden är på vår grind till gården, tyckte det var lite kul att någon kallat oss i huset på St Knut med Pride-flaggan och gemensamt beslut på att inte sätta kodlås på grindarna "för vi vill leva i ett öppet samhälle" för Borgarsvin. Det var kul tyckte jag.)
