Vilken grej det hade varit. Med höstlov. Men när man inte har höstlov får man njuta av lugnet som infinner sig på kontoret när alla andra har lov. Och så träffade jag en vän från Istanbul-tiden på lunchen, mindes det fantastiska med att bo i den staden. Men också det jobbigt. Minns den där känslan av frustation när man kände sig som en utlänning. Och inte kunde jag låtsas smälta in, blond och minst en decimeter längre än alla andra. Världens bästa erfarenhet. Önskar att alla fick vara utlänning någonting i sitt liv. Det om något skulle ge perspektiv och förståelse för allas olikheter.
