Egentligen är det ju lika stort att man varit mamma i två år. Som det är stort att minin fyller två. Hon fattade nog inte riktigt varför vi sjöng för henne helatiden. Och varför hon skulle ta bort papper för att komma åt leksakerna. Jag tänkte desto mer på storheten i att det var två år sedan en krystade ut underverket. Och att jag skrattade när hon placerades på mitt bröst. Hade aldrig tidigare sett något gulligare. Plus lättnaden att det ju inte alls var läskigt att hålla i sitt späd. Hade nojat massor över att jag inte skulle fatta hur man gör. I alla fall. I söndags firade vi vår favoritmänniska. Här har hon haffat tårtspaden när ingen ser på. Smart drag. Tårtan hade inte jag bakat. Har typ bara bakat en gång i mitt liv. När jag skulle fylla trettio. Tog mig en natt och ett par desperata cykelturer till nattöppna Coop. Killen däremot, han kan baka. Framförallt maräng. Och svänga ihop en lemon curd. Hjärteballonger så klart. Och Karin hade valt Mini-ringen dagen till ära.
