Inledde helgen med att vakna fredagen på extremt dåligt humör. Har varit himla glad över mitt ändå positiva och glada humör de senaste månaderna. Har lite klämkäckt tänkt att det är som att springa en mil och nu är vi på de där sista kilometrarna som bara ska avverkas och det är enbart viljan som tar en i mål (alltså tar en till första veckan i april som är min målbild). Men så vaknade jag då och kände att allt var meningslöst, tråkigt och blä. Ungefär så. Men tog mig absolut genom fredagen och vaknade på lördagen till sol och kanelstekta äpple. Vi gjorde som vi aldrig brukar göra och snabbade på med frukosten för att snabbt ta oss ut till bilen. En timme senare var vi här. I min hemby. Pulkabackarna jag åkte i som barn låg orörda med tjock pudersnö. Jisses vilken kontrast mot barmarken i Malmö. Vi började med den längsta och brantaste backen. Jag placerade mini i pulkan och hon satte sig glatt. Ett par sekunder senare flög hon som en vante nerför backen, över ett gupp och åt ett håll när pulkan fortsatte åt andra. Och jag får alltid skrattanfall när folk trillar och så vidare kunde inte sluta skratta. Mini däremot stortjöt. Insåg att hon inte var lika pulkabackeskillad som jag var i hennes ålder... Hehe. Vi tog oss an de lite mindre backarna istället. Efter lite åk var det perfekt att traska hem till mamma och pappa. Pappa hade gjort upp eld och mamma tagit ut presskannan. Sen stod vi i solen runt brasan och åt bulle och drack kaffe. Absolut en stund att spara i hjärtat för alltid. Ändå tack vare pandemin att den stunden kom till. Idag söndag var vi kvar i stan. Ingen sol och ingen snö. Men en välbehövlig lugn dag. Laddade ner ett spel till paddan som absolut engagerade hela familjen, tog en sväng till Folketspark med ett stopp på vägen på No 6 för varm choklad och blåbärspaj. Har bestämt mig för att låta humöret vara lite si och så. Det får helt enkelt bli en seg sjunde kilometer.
