La en vansinnigt intensiv vecka bakom mig i helgen. Så intensiv så att jag på fredagsmorgonen vaknade med en låsning bak i skuldran. Gjorde extremt ont. Absolut inte första gången detta händer. Och absolut ett resultat av många års stress. Har blivit betydligt bättre det senaste året då jag varit uppstyrd med regelbunden pilates. Men sen kom restriktionerna i höstas. Har inte riktigt fått till hemmaträningen sen dess. Men. Fick en tid hos världens bästa massör Petra på lördagsförmiddagen. Åt Ipren och kunde ändå njuta helg. Och köpte blommor till köksbordet. Kö utanför butiken. Tycker vissa är roligare än andra. Vi cyklade ner till Ribban för att leka på lekplats. Stannade och tog en bild på detta. Väldigt Melankoliskt. Torson längst där borta i grått dis. Och stegarna upp i väntan på sommar. Denna bilden känns extremt symbolisk för januari 2021. För visst tusan är det mer kämp nu än det varit på länge. I helgen funderade jag på om jag blivit en tråkig människa, varför jag inte träffar mina vänner längre och varför man inte hittar på något kul längre. Fick påminna mig om varför. Hålla i och hålla ut är verkligen grejen nu. Och inte alls träffar mina vänner var ju att ta i. I söndags var vi hemma hos vänner och blev bjudna på den helt vanliga pandemi-lunchen. Grillad korv med bröd. Och tack vare en damm med isflak som man kunde fiska upp med hov roade sig barnen medans vi andra drack kaffe. Ändå tills mitt barn då trillade i dammen. Och hon är absolut lika lite vinterbadare som jag. Men i det stora hela en mysig och minnesvärd dag. Man får än en gång påminna sig om det man har istället för det man inte har.
