Jag har många gånger tänkt att de stunder i livet då jag varit som mest stabil och glad har varit när jag har levt själv. Alltså inte haft en pojkvän och framförallt inte en sambo. Kan man säkert analyser på massa sätt. Men så har jag känt japp. Jag är en person som mår himla bra av att vara själv så är det. Men med det sagt så har det funnits oräkneliga stunder av lycka med min lilla familj. Med min mini och med killen. Men i helgen blev jag påmind om hur det är att leva själv. Fast nu då med en mini. Killen var på "gubbresa". Eller gubben var på killresa. Hittade på massa kul med mini men det kändes ändå som att tiden var oändlig. Hade så mycket tid över hela tiden. Har ju ett styck barn som bekant. Hon lekte mycket med kompisar och då var jag ju helt alena. Och kunde göra det jag typ allra helst gör. Jobbar. Satt framförallt med Lite Kalabaliks nya hemsida. Vi gör om och gör nytt. Så kul och så tidskrävande så klart. Men tid fanns som sagt i helgen. (Liten sneak peek ovan.) Minin och kompis äter frukt i bersån. Vädret var ju oändligt bra så jag varvade utflykt, mingel, sola på gräsmattan, läsa lite, kolla Beef med att jobba. Och som sagt. Trivdes vansinnigt bra med denna solohelg. Var som att skallen fick en mental paus, vara själv, få bestämma själv och hade ingen att bli irriterad på om saker och ting inte blev gjorda. Fanns ju liksom bara mig själv att gnälla på så fall. Känns också som min överhettade skalle efter senaste tidens flytt med mera behövde vara själv i ett par dagar.
