Det putar minsann. Och inte är det julmaten. Inte enbart i alla fall. Vilken grej va! Skräckslagen, galet lycklig och panik på samma gång. Hur jag mått? Illa som i kräkilla utan att kräkas. Varje dag senaste två månaderna. Och jag har alltid gillat min kropp (oh yes, så ovanlig är jag) nu ser jag den förändras framför mina ögon, varje dag är det något nytt. Skrämmande men samtidigt konstigt naturligt. Och vi pratar om det lilla livet, lite varje dag, för att vänja hjärnan. Fatta att vi, om allt går som det ska, ska bli föräldrar till sommaren.
