När jag var gravid och fick frågan hur jag såg på mammaledigheten tänkte jag alltid "trååååkigt att inte jobba ju". Men svarade "ska bli mysigt och så tänker jag passa på att jobba med lite olika projekt". Lärde mig dock att istället svara "och så tänker jag, om det är möjligt villsäga vet ju inte vilken typ av bebis man får, passa på att jobba med lite olika projekt". Det där höjda ögonbrynet från erfarna mammor signalerade alltid att man inte skulle tro att man hade tid över. Och nu sitter en här. Med sju månader bakom sig. Det har varit allt annat än tråkigt (okej, de tre första månaderna var kanske inte tråkiga, men märkliga och den där tröttheten i början alltså). Det har ju faktiskt varit rena rama semestern. Långa promenader i behaglig takt och strålande höstväder, långa luncher med andra mammalediga. En glad mini som får mig att le varendaste gång jag tittar på henne. Och jag har jobbat. Utan problem när mini sover på dagen eller efter läggdags. Eller när hon ligger på golvet och pratar med sina leksaker. Mest stolt är jag över att jag tog mig till parken två gånger i veckan under två månader och tränade upp min trötta mammakropp. Mest nöjd med att jag gick inför att sätta ordentliga och konsekventa sovrutiner. Mest tacksam över att jag fått världens mest behändiga mini. Mest fotograferade objektet i mitt instaflöde, mini såklart. Och mest tröttsamma har varit förvåningen kring att vi valt att dela (DELA?!) på föräldrarledigheten. All fotocred till Hanna!
