Kan detta vara en helt omöjlig sak att skriva om utan att någon kommer tycka att jag är osympatisk. Vet ej. Men det är något jag tänkt på ett tag nu. Att vi gör allt som står i vår makt för att våra barn inte ska bli besvikna eller ledsna. Och såklart att det är en självklarhet att agera utefter den agendan. Men jag tänker ändå att det finns något i att ens barn aldrig får känna besvikelse, vara uttråkad eller till och med rädd, som jag upplever inte gör barnet gott. Tänkte på det i lördags när min mini insåg att jag skulle bort på kvällen. Hon visste det sedan innan men hade såklart glömt bort det. Och med tanke på att jag kommit hem sent kvällen innan från Stockholm var det två kvällar på helgen utan mys med mamma. Och reaktionen när hon insåg att jag skulle bort på lördagen var hjärteskärande (det var då jag fick ovan sms). Samtidigt som jag vet att hon inte skulle lida av det. Hennes pappa var där och hon lekte med sin bästa vän. Allt vi gör i all välmening, som att tex att hjälpa dem lösa deras bråk med kompisarna eller se till att de aldrig är uttråkade, är det verkligen att förbereda dem på bästa sätt att växa upp?
