Jag kan fortfarande ibland tänka hur konstigt det än då är att jag är mamma. Inte för att jag hade en lång och besvärlig resa till att bli det. Mest för att jag aldrig riktigt föreställt mig att vara det. Men det känns samtidigt hundra procent naturligt att jag är mamma till min mini. Hon och jag. Jag har också tänkt massa gånger att det är svårt och komplicerat att ha en nära relation med sitt barn. De är ju liksom barn och jag är vuxen. Låter mest naturligt att det blir lite distanserat. Min mini var dessutom helt ointresserad av att kramas när hon var liten. Sov själv och bra i egen säng från fyra månader. Villa gärna inte vara för nära. (Och jag förstår henne. Är likadan.) Men så de senaste åren har det vuxit fram en kramig, gosig liten människa. Som ger en så obeskrivligt mycket kärlek. Som varje dag övervinner rädslor, känner massa saker och berättar allt ibland och inget ibland. Det är vansinnigt stort och enormt påfrestande stundtals att vara mamma. Man är den som är där snabbast och oftast. Förstår och ser direkt. Är mest uthållig och självuppoffrande. Finns såklart pappor som också är det. Men har inte hört om så många. Så. Tänker att mammor ska firas varje dag. De gör ett enormt otacksamt jobb som man kanske först när man själv får barn förstår vidden av.
