Det är ju en jäkla ynnest att fylla år. Varje år vi får på jorden är tacksamhet. Inget en ska ta för givet. Och att fylla 45 som jag gjorde i fredags är ändå mäktigt! Tänk att jag levt halva livet. Förhoppningsvis inte riktigt halva. Någon sa att jag garanterat blir 100 så då är jag ju inte riktigt halvvägs. Å andra sidan vet en ju som sagt aldrig. Att åldras då!? Känns som jag skriver en del om det här i bloggen. Men det är ju ständigt närvarande. På lite olika sätt. Får säga att jag på det stora hela är en ganska så nöjd person. Så även med åldrandet. Känslan att bli klokare, mer säker på sin sak och trygg i sig själv är väldigt skönt. Känner att jag har fått en mer ”strunt samman attityd”. Den svåra delen är såklart att; åldras jag, åldras också mina föräldrar och andra i generationen över mig. Den är svårt att ta in. Men tror jag håller med Göran Greigert där (lyssnade på hans sommarprat. Förövrigt inte speciellt inspirerande sommarprat. Han kändes väldigt nostalgisk på ett mossigt sätt. På tal om att bli äldre) att vi behöver inte prata om döden. Den kan få vara. Desto hellre pratar jag om livet. Firade min dag i all sin enkelhet. Mamma och pappa var på besök i stugan så vi käkade lunch, sen gjorde vi en utflykt på eftermiddagen och jag köpte en födelsedagspresent till mig själv i Skultuna. På kvällen åt vi räkor på golvet i stugan och kollade på solnedgången. Kanske detta som är meningen med att bli äldre. Glo på en solnedgång och vara nöjd. Ett litet tag i alla fall. Innan man längtar hem, i alla fall lite, och vill fira med sina vänner på en takterass med massa bubbel. Japp. Det kanske också är meningen med att bli äldre.
