Häromdagen sa jag att en bra grej med pandemin är ändå att vabben har minskat avsevärt. Ingen lämnar längre halvsjuka barn på förskolan så de små smitthärdarna blir mindre smitthärdar helt klart. Men såklart vaknade mini med feber natten till måndagen. En annan sak jag jinxat är det ljuvliga februarivädret. Absolut helt bortblåst nu. Eller bortregnat. Med lite våt snö och grå himmel på det. Så jag har avbokat min extremt efterlängtade klipptid och parkerat mig här. Vid köksbordet. Mycket oergonomiskt. Har ont i ryggen och är på svindåligt humör när arbetsdagen är slut. Men ljusglimtar i det hela då? En dag hemma med hela familjen har absolut sina ljusglimtar också. Och den blå mjuka saken med moln som hänger där då? Är anledningen till att mitt shopstop havererat (planen var ett januari och februari helt utan shopping). Men vem kan vara för hård mot sig själv i pandemitider va.
