I somras fyllde jag 44. Och tänker på ålder det gör jag en hel del, till och från. Tänker att jag känner mig mycket yngre än jag trodde jag skulle känna mig vid 44. Ser ibland kroppsliga tecken som får mig att heja till, som att en förändring hänt över en natt. Jobbar mentalt med att tänka att åldras är vackert. Inser också att jag är vigare idag än för 15 år sedan. Tack vare pilatesen jag tränar regelbundet som jag absolut inte tränade för 15 år sedan. Mina tankar pendlar mellan"kan man göra xxx vid femtio tro?" kontra "tänker fortsätta leva som jag alltid gjort utan att en ålder ska begränsa mig". Känner mig nog lite mer blasé överlag. Kanske det läskigaste ålderstecknet som aktivt måste bekämpas. Landar mer och mer i att åldras är som att kurera sitt liv. Man sparar på det bästa och tar med sig det vidare. Det mindre bra formar en men man låter det inte hänga med vidare.
