I förra veckan begravde vi vår fantastiska farmor. Eller mormor som hon var till mina kusiner. Eller mamma som hon var till min pappa och hans syskon. Har alltid tyckt att farmor var himla cool. Alltid kjol, liten klack och i många år en cigg på altanen. Men hon var verkligen inte bara cool. Hon var en urkraft. På begravning läste prästen upp ett stycke svensk, eller skånsk, historia. Farmors liv. Skulle vilja sätta mig ner och skriva ett manus och pitcha in till SVT. En miniserie i fyra delar. Man skulle få följa en kvinna på den skånska landsbygden. Som gifte sig med bondens son, födde och uppfostrade fyra barn, samtidigt som jordbruket skulle skötas, kläderna tvätta i en stor gryta, betorna gallras och gille hållas. Fatta slitet. Och otacksamheten tänker jag. Ett stycke i texten som prästen läste upp fick mig att le och gråta samtidigt. I byn anordnades det regelbundet gillen på de olika gårdarna. Där man efter middagen delade upp sig för att spela kort. Männen för sig och kvinnorna för sig. Männen spelade om pengar. Kvinnorna fick nöja sig med kopparmynt. Men farmor tjatade sig till att få spela med männen. Och hon vann. 120 kr. Mycket pengar på den tiden. Hon köpte sig en hatt. Att farmor föddes på internationella kvinnodagen känns helt rimligt.
