Min åldersnoja har handlat väldigt mycket om att kroppen förändras fysiskt. Och då tänker jag inte främst på rynkorna och tyngdlagen utan mer på de tantrelaterade nojorna som ont i höft, korsrygg och stelhet... Saker jag absolut upplevt mer och mer det senaste året. Lovade mig själv vid årsskiftet att träningen skulle prioriteras 2020. Man är ju ofta övertygad om just den grejen där runt nyår. Men denna gången var det nog den starkaste övertygelsen ever. Och sen jag började jobba efter juluppehållet har jag tränat pilates två gånger i veckan. Och sprungit cirka en gång i veckan. Detta har gjort att jag sex veckor senare inte har ont i korsryggen längre. Har även börjar bemästra pilates-övningar som jag innan inte trott var möjligt. Alltså den känslan. Och så mycket enklare det är att komma iväg till träningen nu när man känner starkhetspeppen. Och så känns det extra fint att man ger sig själv detta. För det är man banne mig värd.
