Just nu rusar tiden och jag har alldeles förmycket att göra. Det är ett lyxproblem men just nu har min hjärna svårt att se positivt på det. Och på tal om hjärnan så fick jag hoppa av min "coachning resa" jag berättade om här. Hann inte med. Gick inte att tänk när det enda jag kunde tänka på var att jag egentligen borde göra något på min jobb-to-do. Kände i helgen att bästa avkopplingen från jobbstressen var absolut att hänga med familjen, sova länge och städa lägenheten. Inte självutvecklas. Kändes en kort stund som ett misslyckande men har hämtat mig. Och på tal om att vara med familjen. Var och kollade på en match i lördags. Min mini spelar innebandy och jag har missat många matcher pga de har varit tidiga morgnar flera mil bort. Där har beslutet om att stanna hemma pendlat mellan "ställa upp för mitt barn som blir glad av att ha mig på matchen" och "ställa upp för mig själv som behöver vilan så jag blir en glad mamma för mitt barn när hon kommer hem från matchen". Men nu var jag där och minin kunde inte varit gladare. Efter matchen körde vi till en pumpaodling där det var självplock på både pumpor och blommor. Också väldigt bra terapi. Köpte små minipumpor till fönstret. Och om fönstret behöver tvättas. Årlig dialog jag och killen har. Jag: ska vi inte anlita fönsterputsare så det blir gjort. Han: nej jag gör det. Jag tre månader senare: anlitar en fönsterputsare så det blir gjort. Nämen det är höst på riktigt. Finns något mys i det absolut. Var tex på bio i veckan. Händer bara på hösten/vintern (om det inte är en Pixarfilm som har premiär i juli, då går vi trots sommar). Såg "Confession of a swedish man" en dokumentär om den moderna mansrollen. Lite kul på sina ställen, fint att se Hampus som gjort filmen och hans relation till sin pappa. Pappan var en karaktär. Men jag gick från bion med en tydlig känsla av att inte fått svar på något. Och en ännu tydligare känsla som var irritation. Att män är så förbaskat oförmögna. Tiderna förändras och de börjar fundera på vad manlighet är. Söker sig till grupper där de kan utforska detta med riter och sitta i "sårbarhetscirklar" och prata, börjar följa youtubers som pratar om att återta patriarkatet. Tänker att vi kvinnor konstant genom livet utvärderar vem vi är som kvinna. Är jag bara mamma nu? Mamma och karriärist? Singel och sexig? Trist sambo? En kvinna osm säger ifrån? Ehh kan jag det föresten? Och. Så. Vidare. Och vad gör vi när vi undrar vem vi är. RINGER EN KOMPIS JAPP! Så varför gör då inte killarna det? Snackar med en vän. Pratar om vem dom är nu när de blivit pappa, eller vem dom är i ett samhälle efter me too. Om man kan vara både mjuk och macho samtidigt. Och så. Vidare.
