Fick en mamma-skam-kommentar på inlägget här under. Inte värt att kommentera nämnvärt, det göra mina underbara läsare bra åt mig. Men däremot vill jag lyfta upp en mening hon avslutade kommentaren med "Så sunkigt med 40 + som tror att de är tjugo!". Här går jag nämligen igång. Tänker att hon absolut inte är ensam om att tänka att man är på ett sätt när man är 20, ett annat när man är 30 och ett helt nytt när man är 40. Men serru så behöver det inte vara. Inte enligt mig i alla fall. Jag är fortfarande samma festglada människa som jag var när jag var 27. Älskar fortfarande att umgås med kvinnor som ger mig massa energi. Uppskattar mat, vin och bubbel väldigt mycket. Och för att inte snacka om hur kul det är att klä sig för fest. Eller att bege sig ut på ett dansgolv. Lika kul i dag som för 20 år sedan. Ett liv utan mina underbara kvinnor och en och annan kväll på stan fattar jag inte varför jag skulle stryka ur mitt liv bara för att jag uppnått en viss ålder? Jag råkar nämligen absolut veta att jag är 45. Vill absolut inte vara 20 igen. Men däremot blir jag (pga 45) mer och mer varsle av hur kort livet är. Hur skört livet är. Så ja en balans av myskvällar och häng med minin och umgås med mina vänner är min mening med livet.
