Vi äger ingen sommarstuga. Har absolut pratat löst om vad som skulle vara möjligt men landat i vad det ändå innebär att äga ett hus. Istället hyr vi exakt samma Airbnb-stuga varje sommar. I år slog vi till med två veckor. Kostar som en italienresa men värdet är långt mer än så. Mini börjar prata om "vår stuga" i samma veva man börjar prata om sommar och sommarlov. Vi trivs så förbannat bra här. I denna lilla anspråkslösa stuga vid Mälaren. Och här smackar jag in en selfie. Osminkad och ofriserad. Men det är fantamig magiskt vad som händer med en bara ett par dagar in i semestern. I stugsemestern. Man känner att man aldrig mer vill eller behöver sminka sig. Och så känner man hur kroppen börjar läka. Från stress och press. Stretchar framför sjön om morgnarna. Springer i skogen på kvällarna. Spelar UNO flera gånger om dagen. Badar när vädret tillåter (de andra två i familjen badar även när vädret inte tillåter). Och vi umgås hela tiden. Nästan helt friktionsfritt. Nästan. Så klart att det inte är happy life konstant. Men får ändå drista mig till att det är det betydligt oftare än hemma. Förmodligen för att en känner sig mer utvilad och tålmodig med en sjuårings humörsvängningar. Och sen kanske det blir mindre av de där humörsvängningarna för att vi är där hela tiden. Nästan aldrig är det "ska bara".
