I tisdags myntades unn-lunch. När man liksom bara måste fira, sörja, vad som. Man går på restaurang och äter en riktigt lyxig lunch. En folktom restaurang absolut. Men den där timmen var som på låtsas. Sen tillbaka till verkligheten. Att Anne hade tagit denna väskan dagen till ära gjorde verkligen inget sämre. Älskar människor som tar i. Annars då. Denna veckan har också innehållit en pandemi reaktion. Och en pandemi reaktion är när man står kvar någon sekund och tvekar samtidigt som en person framför en gråter och berättar något väldigt sorgligt. En normal reaktion är absolut att ge en rejäl kram. Men i ryggraden sitter "håll avstånd för tusan". Jag gjorde dock inte det. Tog två rejäla kliv fram och gav en ordentlig kram. Kände hulkandet och gråten mot min axel. Fan vad livet gjort sig påmind detta senaste året.
