Ganska ofta får jag frågan hur jag hinner allt. Svaret på den frågan är att det gör jag inte. Förra veckan fick jag avboka ett mingel och en frukost med vän för att saker och ting körde ihop sig. Avbokade dessutom all träning som jag planerat i mitt huvud att jag skulle göra. Idag var ambitionen att gå på gympa och fika på dagis (okej, själva gympamomentet är flera mil utanför min komfortzone men fikat lät ju trevligt). Insåg ganska snabbt att jag inte skulle hinna. Kom en timme efter själva eventet (men dock en timme tidigare än jag brukar hämta) och hade megaont i mammahjärtat. Självfallet var allas föräldrar där utom minis och en till. Och i dörren fick jag reda på av favoritpedagogen att hon frågat efter mig. Aj. Stress är allt annat än coolt. Känns så 2014. Och tycker nog att jag blivit hundra gånger bättre på att inte stressa, jämfört med typ 2014. Men det är verkligen knivigt det där, att älska sitt jobb, driva eget och samtidigt finna balansen. I slutändan finns det ju bara en sak som betyder något. Och det är inte antalet jobbtimmar inte. Samtidigt som så himla mycket av min energi och glädje i livet kommer från det jag gör som kallas jobb.
