Har kollat klart alla sex säsongerna av Sex & The City. Och precis som när jag plöjde dem på DVD för 15 år sedan fungerar de absolut som terapi för mig. Eller är det coachning? Har i ärlighetens namn inte så stor erfarenhet av terapi och coachning. Så absolut kanske därför jag jämför SATC med terapi och coachning. Men blir upplivad och inspirerad vad mer kan man begära? Och det som slog mig tydligast nu när jag kollade om var att man får se Carrie åldras genom säsongerna. Inte ändra utseende och få det där generiskt bulliga och samtidigt platta ansiktet. Nämen Carrie har ett ansikte som en 38 åring. Händer som en 38 åring. Och hon använder samma vintageväska i varje scen i Paris. Hon letar fram "gamla" plagg ur garderoben som hon tar på sig. Hon tar på sig en herrskjorta och ett skärp. Efter SATC har ingen lyckats med den bedriften. Emily in Paris är kul, men helt utan taktkänsla. Där har Emily på sig nya over-the-top-outfits i v a r j e scen. Utan att någonsin etablera Emily som en klädintresserad karaktär. Och kritiken genom åren mot SATC har varit att det är orealistiska karaktärer som bara har sex och shoppar. Då har man ju helt missat hur stor del Charlottes ofrivillig barnlöshet tar, Carries fundering i sista säsongen på om hon kan tänka sig ett liv utan barn, Samantha som så tydligt inte vill ha och den ofrivilliga mamman Miranda som mjuknar till slut. När jag själv var i början på 30 funderade jag mycket på om jag ville ha barn eller inte. Och om jag inte träffade någon att leva med kanske det aldrig skulle bli några. Så japp. Fyra fantasitjejer hjälpte mig enormt i att finnas där som någon typ av förebild. Så terapi absolut.
