Det har varit en jävla vecka. Mörk. Vi vet alla vad som hände i tisdags i Örebro. Och det känns så mörkt på så många sätt. I tisdags dog även en nära vän till familjen (inte relaterat till skolskjutningen). Det är tungt att se någon man älskar vara förtvivlad av sorg. Känner mig handfallen. Är dålig på att tänka att bara finnas där och lyssna är tillräckligt. Vill så gärna lösa problemet. Men sorg går liksom inte att lösa. Tänker också att vi måste bli bättre på att prata om döden. Hörde om en tjej som kom tillbaka till jobbet efter en tids sjukskrivning pga sorg och möttes av kolleger som undvek att titta på henne, undvek att sitta med henne på lunchen. Så kan vi ju inte hålla på. Att ignorera innebär ju inte att det försvinner. Dö ska vi ju alla till sist trots allt. Nåväl. Parallellt med allt det mörka pågår livet och det är väl liksom det som är livet. Ta hand om er. <3
