Jag vet i princip inget om fotboll. Känner absolut till att bollen är rund och att Sverige kom trea 1994 i VM. Ni vet den sommaren som var lika varm som 2018. Och jag har koll på att damernas landslag är bättre än herrarnas. Det har jag berättat för min mini när hon sagt att det bara är killar som spelar fotboll. Trotts denna okunskap, eller kanske på grund av, fick jag i början på året ett vansinnigt kul uppdrag. Att inspirera malmöbor att gå på matcherna när MFFs damlag spelar. Och OM detta tickar igång något i mig. Förebilder är bland det viktigaste vi har. Att MFF visar att de satsar på damerna precis som de satsar på herrarna. Att unga tjejer inte ser det som en orimlighet att drömma om en proffskarriär som fotbollsspelare. Och självfallet måste vi visa Malmö och Sverige att i Malmö fyller vi läktarna även när damerna spelar. Så i lördags tog jag på mig matchtröjan (tog klackar för outfiten behövde det. Men självfallet ljusblå strumpor i skorna). Och att dra ihop ett tjejgäng, samlas innan matchen, äta gott, dricka ett glas vin och sen se matchen tillsammans känns ju som ett vansinnigt trevligt upplägg. Så det gjorde jag i lördags. Fick låna en loge, som jag pyntade med vita och blå blommor. Till lunch serverades vi en enormt trevlig asiatisk sallad. Allt annat än korv med bröd som en en tjejerna trodde vi skulle få. Sen var stämningen allmänt hög. Kunskap utbyttes om fotboll, den var ganska blandad, men engagemanget var desto högre. Jag hade också bjudit in en gäst som kom och pratade under lunchen. Och när han introducerade sig stod det ganska klart att vi inte var några inbitna fotbollsfans. Han frågade "är det någon här som vet vem jag är?" Caroline svarade "vi tränar på samma gym". I alla fall. Behrang Safari, fd proffsspelare som bland annat vunnit en hel del med MFF. Han pratade om det svåra i att vara mjuk i en hård fotbollsvärld. Syftade framförallt på livet som proffspelare ute i Europa. Han hade en fin historia att berätta om två söner med autism och konflikten i att kämpa hemma och sen gå ut på plan och leverera. Här kände jag att jag fick rys. När matchen skulle dra igång och ett hav av människor stod upp med sina halsdukar och vimplar och sjöng hymnen. Nu fattar jag grejen. Kajsa med sin son. Absolut gulligaste supportern. Karin vann för bäst MFF outfit. Nina mest ruttad och satt även inne med all kunskap. Bakre raden glada nybörjare förutom Kajsa då som kunde hymnen utantill (tror det var för att hon en gång i tiden dejtade en MFF-spelare). Det var en vansinnigt rolig eftermiddag, vi hann snicksnacka med varandra varvat med hejaramsor och applåder. Vi fick även firat att det blev mål i flera minuter utan att ta till oss informationen att det var offside. Annars var det Umeå som firade mest. Och jag längtar redan till nästa hemmamatch den 4:e maj. Denna gången funderar jag på att gå med min mini. Även om det var ett väldigt trevligt koncept att samla tjejkompisarna och titta på matchen.
