Måndag och första dagen på semestern. Jäkla skön känsla när man tar sig ut på andra sidan. Tar sig igenom de där sista veckorna av hysteriskt mycket jobb. Bara för att sen kunna vara ledig. Och veckan som gick var ju inte som vilken vecka som helst. Det var minis födelsedagsvecka. Vi tackar vädrets högre makter för att vi kunde fira med mormor, morfar och farmor utomhus. Lätt bästa presenten om du frågar mini. Denna Ugglisdräkt! Den åkte på till både släktkalaset och barnkalaset (på barnkalaset tog hon emot gästerna i klänning för att sen smyga iväg och byta om till Ugglisdräkten och göra en storstilad entre, till samtliga barns förtjusning...). Megagull. Kalaset sen! Blev bra. Trots regn så vi fick röja vår lägenheten på massa renoveringsgrejer för att få den barnanpassad. Använde mig av flera tipsen jag fick av er. Bland annat fick alla barnen dekorera sina egna muffins. Och så fick de leta efter en karta som sen ledde dem till en skattkista med guldpengar och godispåsar. På kvällen på minis födelsedag lutade jag mig tillbaka med ett glas vin och skålade för att det ju faktiskt var fem år sedan jag klämde ut mitt lilla underverk. Helt klart det bästa och absolut mest maxade jag varit med om. Jag hade liksom en bra förlossning. Eller klart där var vissa jobbiga inslag, men min övergripande upplevelse var himla fin. Jag sa till och med "det gjorde ju inte alls så ont som folk säger". Till barnmorskan, precis efter förlossningen. Och då tog jag ingen smärtlindring alls. Något jag hade planerat men inte sagt till någon då jag fattade att det kommer ju alla kvinnor jag känner skjuta ner direkt och himla med ögonen åt. Så jag övade på dykandningen och gick sen in i den och andades mig i genom alla värkar. Det blev mer utdraget än barnmorskorna trodde från början så jag fick hjälp av värkstimulerande dropp och på slutet gick hjärtljudet ner så ett läkarteam kom in och förlöste med sugklocka. Men jag kände genom allt en enorm tillit till alla inblandade och hann aldrig bli orolig. När väl mini låg på mitt bröst minns jag att jag skrattade och kände en enorm lycka, lättnad. Och trötthet. Något fint med vår nutid är att den jobbiga berättelsen får ta plats. Känns inte som det var så förr. Därför håller jag ofta lite inne på min. Men jag berättar när jag märker att den behövs. Som i ett sammanhang där en gravid kvinna får höra allas hisnande förlossningsberättelser. Då kastar jag in min för lite balans.
