Ganska mycket otajmat slog förkylningen och febern till igår. På både pappan och minin. Och idag tar de tåget norröver. Till staden som fostrade Sveriges mest depressiva band. I alla fall. Jag pussade dystert hejdå och inser att det tar nästan två dygn innan vi ses nästa gång. Inte. Kul. Alls. Och inte kan jag glädjas åt en hel natts sömn heller. Gläds liksom åt det typ varje natt. Nu får jag istället ställa väckarklockan och vakna till en tyst lägenhet. Annars då. Har startat dagen med att klippa mig och så ser jag fram emot helgen och Stockholm och liten ny mini som ska besökas.
